dragkedja

Ett pottpurri av tempus.

Tisdag 6 Juli

Resekompaniet: Nathalie, Stephan, Klara, Anna och Roger. Resan börjar med ett gott skratt i säkerhetskontrollen på Skavsta då framförvarande man är påväg att lyfta upp sin barnvagn upp på inscanningsbandet, inkluderat ett barn. Vakten säger med bestämd ton: “Not the baby”.

Torsdag 9 Juli

Vi landar vid klockan nio på  morgonen, lokal tid. Värmen slungas mot mig vid första steget ut från planet och alla lukter känns genast igen. På flygplatsen möts vi upp av Nathalies föräldrar och beger oss i två bilar mot huset utanför Negombo. Nathalie och jag har turen att hamna i bilen med A/C. Till en början känner jag en krypande panik över färden. Det finns inga trottoarer och människor går och cyklar mitt framför den redan kaotiska biltrafiken. Men allt går bra.  Framme i det fina huset träffar vi Nathalies söta mormor som också är på besök. Vi bjuds på en härlig fruktbricka och smörgåsar. Det känns underbart att äntligen vara framme!

Fredag 10 Juli

3wheel till Negombo City med Klara och Nathalie. Lunch där servitrisen skrattar åt Klara för i princip allt hon gör och säger. “Fanta?” “Too spicy?”. Klara liksom jag klarar inte alls av stark mat, vilket känns rätt så skönt att inte vara ensam om. Privattur genom Negombo i 3wheel. Chauffören utlovar ett fantastiskt tempel och en lagun. Templet visar sig vara stängt och inte alls så pampigt som han framställt. Lagunen är en liten fiskehamn med grönt vatten. Efter ytterligare en tur hamnar vi på en stor fiskemarknad invid stranden och sedan bär det av till Klaras residens invid den läskiga kyrkogården där vi blev skrattade åt av några barn. Anledningen får vi nog aldrig veta. Här finns ingen hejd på hur mycket folk kan stirra och plötsligt ter man sig vara väldigt intressant. Men samtidigt är människor hejjare på att le här så att glädjen smittar av sig. Ikväll har vi grillat rikigt god mat. Bla krabbor som Nathalie köpte på marknaden som jag inte trodde jag skulle tycka om. Imorgon ska några av oss ta tåget till Colombo medan några väljer bilen. Det är sagt att sträckan Negombo – Colombo är ca 30 km och att det tar ca 2 timmar. Det ska bli spännande. Runt 3 kr kostar tågfärden. Och lunchen idag gick på ca 100 kr för 3 personer. Prima.

Lördag 11 Juli

Upp tidigt med ett illamående hängandes över mig trots en saltig frukost bestående av bland annat majskolvar som gårdsarbetaren kommit med. Kanske var det för lite sömn, det blev rätt sent igår. Tågfärden var trots det spännande. Och vi har tur som åker en helg, annars hade det troligtvis varit knökfullt. Fast vi får allt stå största delen av färden under en risig fläkt. Men bättre det än ingen fläkt alls. Någonstans på vägen blir vi stillastående minst en halvtimme utan förklaring. Jag börjar fundera på om det kanske står en ko eller två på rälsen. Samtidigt kommer jag fram till att aldrig mer klaga på SJ, men det kommer jag förmodligen inte kunna hålla. Väl framme på Colombo Forte station lyckas jag tappa objektivlocket på rälsen vid avstigningen.  Det är andra gången ett lock försvinner i samband med en tågresa. Tur att det är en världslig sak. Jag och Anna går till toaletten, betalar 5 Rupies, går in till toalettutrymmet och vänder snabbt. Nog för att att man inte ska vara så kinkig, men vi bestämmer oss för att det inte är värt det. Vi möter upp bilåkarna och tar oss till gallerian Magestic City där jag får en viss igenkänning av gallerian och särskilt lukten, men det kan hända att den inte ens var byggd 91. Jag finner mest saker till filurer i Sverige än mig själv. Men lite te hittade jag allt. Tänker köpa mer när vi ska besöka teplantagen. Imorgon är det slappdag som står på schemat, vilket känns ganska skönt. Värmen tar verkligen på krafterna. Hemma får man energi av socker, här är det oftast salt som kroppen skriker efter.

Jag har lagt märke till att det inte bara är kor och hundar som går lösa längst med gatorna utan även katter, hästar och gätter. Här går det oftast inte att peka ut specifika fattiga och rika områden, utan rikt och fattigt boende varvas om och vartannat. Men de flesta människor jag ser ler. Det om något känns rikt. Idag har vi besökt ett barnhem för flickor och ett för pojkar. Nathalies bror har ett fadderbarn på det ena stället och Roger Family blev faddrar till världens sötaste busunge vid besöket. Det var väldigt intressant att se hur de levde, deras skolsalar, sovsalar och matsalar. Alla barn hade inte madrasser att sova på utan tvingades sova på golvet. Jag upplevde det som att pojkarna hade bättre utrymmen att vara på än flickorna. Nunnorna som tog hand om barnen kändes väldigt hjärtliga och likaså alla rara barn. Senare på kvällen köpte vi Ape, en rätt som kan liknas vid en pannkaka gjord på rismjöl med ett ägg i mitten. Nam nam!

Första dagen under denna resa som jag känner mig riktigt pigg. Jag och Nathalie har vandrat turiststråket i Negombo och shoppat diverse fejnfejnt. Sedan har vi gått på promenad till stranden där jag hade kunnat stå förevigt vid strandkanten medan vågorna sköljde in och nästan ville sluka med en. Vi hittade en finemang stock att sitta och njuta av utsikten på. Nu har vi fått minibussen som hyrs resterande tiden. Imorgon bär det därmed av till Unawatuna där Roger Family kommer bo en tid. Jag ser fram emot att bada och se stränderna!

Sammanlagt 9h körtid och 4 polisstopp fram och tillbaka till Unawatuna längst kusten. Det känns så lustigt att det tar sådan tid när avståndet inte alls är långt, men så är det när det inte finns någon riktig motorväg och så mycket människor. Ganska snabbt märker man att samma affärer upprepar sig längst vägen, och det går inte att särskilja när en stad slutar och en annan tar  vid.  När vi väl kom fram känns de första 4,5h värda varenaste skumpande minut. På den stranden hade jag kunnat stanna ett bra tag med en vy som taget från ett vykort.

Äntligen ett livstecken från mitt frö i Australien. Jag blev så glad. Det finns så mycket att se fram emot när jag kommer hem. Bland annat en Albert, en flytt och äntligen återse Ida! Jag har massor med fjärilar i magen.  Som jag längtat! Vi landar ungefär samma dag men på olika flygplatser. Svergie kan då anse sig osäkert igen. Ikväll tittade vi återgien på en fin solnedgång fråm en stock på stranden, riktigt mysigt!

Phew vilken dag! Halv nio beger vi oss mot Ratnapura där jag enligt papprena härstammar. Det tar många timmar. Och väl där kan vi inte stanna bilen då vårt batteri har börjat ge med sig. Jag har lite dåligt samvete då det var för min skull vi ens satt oss i bilen i första taget. Dessutom fanns det funderingar på att kanske kolla upp en adress till biologiska rötter från 87 men det känns på något vis bra att det inte blir av just nu. På vägen hem från Rantapura pajar batteriet helt och vi blir stående i den kvava bilen vid vägkanten någonstans i ingenstans. Vi får inte igång bilen efter flera försök och blir stående rätt lång tid innan en annan bil hämtar upp oss. Tur i oturen att solen inte gassar. Likväl svettas jag till tusen. Vid halv fem, alltså nio timmar efter resans början rullar vi äntligen in till huset igen.

Imorgon är det ett som är säkert. Vi ska finna en pool. Där tänker vi bosätta oss hela dagen. Jag tänker som längst röra mig till baren.

Bilfärd till Mount Lavinia där min familj bodde under några veckor 91 när Riina adopterades. Vi stannar till  vid ett hotell (Mount Royal) som jag minns att vi vistades mycket vid. Känner dock inte igen det från utsidan förutom den lilla bro som går över järnvägen från poolen till stranden. Den minns jag mycket väl. Vi stannar inte särskilt länge utan beger oss mot Colombo och Magestic City för lite shopping och mat.

Utflykt. Upp i ottan och ut på äventyr. Jag älskar att se hur städer vaknar upp i gryningen. Det är nog det ända positiva med att gå upp tidigt skulle jag tro. Idag är det inte Nathalies pappa som kör utan vi har hyrt en chaufför och en annan minbuss. En som fungerar. Efter några timmar kommer vi fram till ett berg där det ska finnas ett tempel högre upp, så vi börjar klättra. Omgivningen är hur vacker som helst och vilken utsikt därtill! Överallt ser vi apor. Jag tycker att det är nästintill obehaglig hur lika de känns människor. Obehagligt är nog fel ord,  snarare väldigt fascinerande. Vi går aldrig in i templet men stannar istället och vilar medan vi njuter av utsikten och vinden. Väl nere beger vi oss mot ett ännu högre berg, Sigiria. Vi får dock ett tips om ett berg lite längre bort där det skall vara väldigt fin utsikt över Sigiria. Där ska kungar ha gömt sig någongång i tiden. Eftersom jag känner mig en smula solstingig och trött beger jag mig inte upp för de branta trapporna, fast jag känner mig smått ångefull då de andra kommer tillbaka och berättar om utsikten. Men det var nog lika bra. När vi kommer hem igen är det bäcksvart och hunden Maja väntar som vanligt vid porten.

Utflykt. Upp 06.30 igen, och en timme senare är vi påväg mot elefantbarnhemmet vid Kandy. Nog för att det kan vara bra med turistpriser, men 50 rp för lokalbefolkning och 2000 rp för turister känns som en lite väl stor skillnad. Jag (miss)lyckas dessutom med att låtsas vara en inföding med min billigare biljett vid första kontrollen och åker på att köpa en turistbiljett också. Dessutom får jag lustigt nog inte tillbaka pengar för min första biljett, så jag innehar dyrast biljett av alla. Tji fick jag. Så snabbt vi traskat ner till klipporna där elefanterna har fullt ståhej med att bada så känner jag igen vyn från vistelsen 91. På vägen till bilen går vi förbi en pappersproduktion och de ber oss komma in och titta på de olika stegen mellan elefantmat->elefantbajs->en sörjig process->papper. Detta för att slutligen lura in oss i ett bakhåll där de vill sälja pappret de precis berättat om.

Vi åker vidare till Nathalies släktingar där det råder ledsam stäming då en yngre man för en tid sedan gått bort. Den yngste pojken vet fortfarande inte om vad som hänt sin far. Men trots allt så har vi en trevlig fika med goda bakverk för att sedan ta en tripp till teplantage och en tefabrik. Jag har alltid fascineras av fabriker och hur saker produceras. Det är nog det bästa jag minns från Skurt. Vilken process, och vad mycket te! Vi får en guidad tur som inte helt otippat avslutas med en kopp…te.

Efter detta beger vi oss mot Kandy stad som känns mycket mer som en stad än Colombo gör. När vi väl fått i oss lite mat styr vi stegen  mot templet där det är dags att skyla sig för pryda Buddah. Det hela blir till en process med kontroller och funderingar kring om jag borde ställa mina skor där ‘foreign people’ eller lokalbefolkning ska ställa sina. Eftersom jag gärna slipper betala turistpris mot gratis så blir det inte så svårt. Tempel är mäktiga må jag säga. Och det känns som en viss frihet att gå omkring barfota även fast det är en del trappor. Som tur var har jag stöttepelaren Nathalie. När vi åter styr våra steg mot bilen är det med väldigt trötta fötter mot en bilresa hemåt på 4,5 timmar. Men vilken bra dag!

Slappdag. En viss trötthet hänger över mig. Jag längtar efter potatismos, gräddsås och lingonsylt. Min mage har envisats med att vara känslig nästintill varje dag, det har irriterat mig ganska mycket. Jag har dock ignorerat det och istället smakat det ena med det andra gott som Shamala lagat. Börjar känna mig redo för hemresa. Det ska bli riktigt skönt att komma hem på onsdag. Men det kommer nog att kännas lite konstigt. Det har varit en väldigt bra resa, jag kommer garanterat återvända!

Idag ska vi till barnhemmet igen. Ända sedan vi var där första gången så har jag gått i tankar på att jag också skulle vilja faddra ett barn här. Dessutom känns det mer personligt och som att det går att uprätthålla en närmre kontakt på detta vis. Det går att skriva direkt till barnhemmet och det är ingen fast summa som bestäms, utan man bestämmer själv hur mycket och när. Det kan jag nog klara av.

/

Besöket på barnhemmet var fint. Även fast det känns en smula dumt att sitta i en ring med hela sällskapet krystande omkring sig. Roger Familys fadderbarn sprang och hämtade flickan jag skulle få träffa. Hon kom tillslut fram men var väldigt blyg och höll händerna framför ansiktet. Men vem fasiken hade inte varit det. Jag kände mig också blyg. Emellanåt log hon och skrattade väldigt rart. Och även fast hon säkert blev tillsagd av Nunnan att hålla i min hand när det var dags för oss att gå mot grinden så blev jag alldeles blödig och ville egentligen inte alls gå utan stå kvar och hålla hand.

21:00 Planet lyfter mot Doha, sedan London.

23:30 Sverige. Borta bra men hemma bäst!

Fler bilder från resan återfinns här.